Mina steg är lättare, tankarna ljusare och axlarna avslappnade. Munnen formar ett leende utan att jag tänker på det. Allt känns enkelt och självklart. Nu när spänningarna släpper inser jag hur spänd och trött jag varit en längre tid.

Den positiva förändringen har kommit gradvis. Det började med en insikt att jag tappade energi någonstans. Mycket energi. Jakten på orsaken började. Jag hittade Ansvar. Jag hittade Plikt. Och Skuld. Men varför har jag drunknat i detta just nu? För några år sedan tyckte jag att jag hade koll på dessa energislukande monster. Då var jag positiv, kreativ och harmonisk.

Jo. Men det betyder ju inte att alla läxor var inlärda. Troligtvis var jag bara på en vilsam platå i den personliga utvecklingens trappa. En välkommen platå. Men man kan inte vara kvar där allt för länge. Livet tvingar en vidare, uppåt. Om man inte stannar upp helt. Men det slutar med att man börjar halka nerför det där trappeländet igen. För man kan inte stå stilla i Livet. Endera går man framåt. Eller så halkar man bakåt.

Så de senaste årens förvirring, trötthet, håglöshet och anti-kreativitet är faktiskt något bra. För den uppgivna känslan tvingade mig framåt. Till nästa insikt. Och nästa trappsteg.

Jag mår bäst när jag känner mig “hemma i mig själv”. Då är jag kraftfull, trygg och kreativ. Som en stadig ek känner jag mig jordad och “himlad” på en gång. Jag vet vem jag är, vad jag vill och att jag har ett värde. Centreringen gör mig öppen för min inre vägledare och kopplingen till min själ.

Men så kommer en period av förvirring. Det är svårt att hitta sitt centrum. Det hjälper inte att andas. Svaren som kommer inifrån är osäkra och otydliga. Jag svajar och tappar fotfästet. Plötsligt vet jag inte vem jag är, vad jag vill eller om jag har något att bidra med överhuvud taget. Allt snurrar. Inget funkar. Till slut har man inget annat val än att släppa kontrollen och be om hjälp.

Och det är då det händer. Utvecklingen.

För några veckor sedan gav jag upp försöken att försöka. Det var ingen idé. Allt var trögt, tungt och oinspirerande. Kroppen ville bara vila. Hjärnan orkade inte koncentrera sig. Själen grät.

Jag bad “Källan” om hjälp.

Efter en del praktiska beslut om vårt företag, som lättade bördan av ansvar en del, slappnade jag av lite. Vi började skratta mer vid frukostbordet. På kvällarna hade vi lite mer energi att umgås, snarkningarna i tv-soffan var inte lika frekventa. Långsamt återvände lite av energin. Men den viktigaste pusselbiten kom först igår.

Jag har undersökt många tidigare liv. En del känns fullständiga, klara. Läxan avklarad. Andra hänger lite i luften. Särskilt ett av liven har stört mig. Mer information behövde komma fram, men jag har inte lyckats få tag i den. Men så hände något i förgår. Jag var på kontoret tillsammans med min vän Anna. Hon bad att få dra ett kort i min tidigare-liv-kortlek. När jag tog fram den fick jag svårt att andas. Kroppen blev matt och konstig. Något var på gång. Medan Anna drog sina kort andades jag djupt för att hitta något slags lugn. Jag hade dock svårt att slappna av. Till slut lyckades jag också dra några kort ur leken. När jag såg dem visste jag att pusselbitarna som saknats i det där livet som stört mig låg precis framför näsan på mig.

Med Annas hjälp kunde jag formulera den nödvändiga informationen från det gamla livet.

När jag kom hem lät jag det som kommit fram landa. Informationen fick vila. Men nästa morgon när jag började arbeta med informationen smackade en insikt till mig med stor kraft. Det där gamla livet hade skapat en stor, stor skuld i mig. En skuld som jag burit på sedan dess. Jag har försökt betala av den genom att vara duktig, snäll, lyckad, perfekt, generös, osjälvisk och god. Varje gång jag inte lyckats vara allt det där har jag omedvetet känt att min skuldbörda ökat. Snacka om press! Det här förklarar också varför jag haft så svårt att ta betalt för det jag gör. För omedvetet har jag ju betalat av min skuld varje gång jag hjälpt någon. Så när jag får pengar för mitt arbete betalas ju inget av skulden av. Ibland känns det till och med som den växer! Inte konstigt att det varit svårt för mig att leva på mitt företag.

Det var en stor lättad att förstå det här. Nu kan jag bearbeta känslan av skuld. Nu vet jag var den kommer ifrån. Det är dags att släppa det här gamla monstret. Det har tyngt ner mig tillräckligt länge.

Fylld av tacksamhet ber jag om hjälp att släppa taget. Lungorna fylls av frisk luft och hjärtat sväller av en skön känsla av frid.

Och det är därför mina steg är lättare, tankarna ljusare och ett leende leker på mina läppar.

Jag är fri!

Rekommenderade inlägg

Ingen kommentar än. Lägg till nedan!


Lämna en kommentar