Jag är sju år och livet ska precis gå in i en ny fas. Det är dags att börja skolan. Jag håller pappa hårt i handen när vi går in i klassrummet. En del ansikten är bekanta, andra nya. Inombords blandas en virvlande nyfikenhet med en nervös känsla i magen. Alla sätter sig i bänkarna och fröken ler vänligt. Hon verkar snäll. Jag slappnar av lite. Första uppgiften blir att skriva sitt namn så fint man kan på en vit A4-sida. Jag har tränat mycket på att skriva mitt namn. Med en svällande stolthet i  bröstet skriver jag REGINE med stora färgglada bokstäver. Jag kan!

När alla är klara får vi sätta upp våra namnlappar som en konstnärlig ram runt svarta tavlan (ingen whiteboard på den tiden inte). Min lapp är fin. Men den ser inte ut som de andras. Det fattar jag inte själv, men fröken och pappa ser att något inte stämmer. Jag har skrivit mitt namn från höger till vänster med spegelvända bokstäver.

Efter några veckor i skolan är det tydligt att jag har problem med bokstäverna. Matten går som en dans. Men läsningen funkar inte alls. Fröken kallar mamma och pappa till möte i skolan. Jag behöver extra hjälp så fort som möjligt för att inte hamna på efterkälken. Lösningen heter “Läskliniken”. Det är en barack bredvid klassrummet där vi som inte kan knäcka läskoden får extra träning när de andra har vanlig svenska. Vi får sitta i var sitt bås med bandspelare, hörlurar och läsebok. En lärare finns på plats för att hjälpa oss. Jag tycker det är helt okej att gå dit. Men samtidigt tycker jag att det är pinsamt att inte kunna lära mig att läsa lika snabbt som de andra. Det här är nog första gången jag känner mig riktigt trög och dum. Det är en ensam känsla. Att vara den enda som inte fattar något som alla andra verkar fatta. En känsla som kommer att dyka upp då och då i livet trots mycket personlig utveckling och träning.

Jag får kämpa på Läskliniken länge. Först på vårterminen i trean läser jag tillräckligt bra för att slippa gå dit mer. Det är en seger. Jag är äntligen godkänd och “normal”.  Men varje gång det är högläsning i klassen får jag en nervös och kall klump i magen. Tänk om jag inte kan läsa den här gången? Tänk om det blir Läsklinik och utanförskap igen? Rädslan får orden att stocka sig och läsningen blir kantig och långsam. Men det funkar. Och jag slipper återvända. Men det tog lång, lång tid innan jag kunde läsa högt utan den där klumpen i magen.

Vi hoppar fram till högstadiet. Jag tycker om skolan. Jag är nyfiken och vetgirig. Och jag älskar att läsa. För när jag väl kunde få ihop bokstäver till ord, och ord till meningar ville jag läsa hela tiden. Det gick inte fort, men jag hade alltid näsan i en bok. Summa sumarum gick det väldigt bra för mig i skolan efter de där första åren. Jag fick höra att jag hade “läshuvud”, att jag var “begåvad”. Och konstigt nog så trodde jag på det. Fast jag inte hann med att läsa texten som lärarna gillade att visa på Overheaden, eller texten som vi skulle läsa under vissa lektioner. När alla andra verkade färdiga höll jag fortfarande på. När läraren frågade om alla var klara vågade jag inte erkänna att jag bara hunnit halvvägs. Jag var fortfarande rädd för att verka trög och dum. Trots det gick det som sagt bra. När slutbetyget i nian kom blev jag överlycklig -för jag fick högsta betyg i svenska. Ännu en seger. Ännu ett bevis för att jag var “normal”.

Det är väldigt dubbelt att få höra att man har läshuvud samtidigt som man kämpar som en tok för att inte verka dum. I hela mitt liv har jag levt i den paradoxen. Först för några månader sedan insåg jag att allt snack om begåvning och talang är orättvist och respektlöst. Bakom varje framgång och kunskap ligger det enormt mycket hårt arbete och engagemang. Jag har gått på myten om att en del människor har “gåvan” för vissa saker. I mitt huvud betydde det att de inte behövde kämpa lika hårt för att nå framgång som andra. Alla med gåvan skulle vara tacksamma. Framgången hade inget med dem att göra, de var bara mottagare. Så oerhört fel!

Men, som sagt, så tänkte jag likadant om mig själv länge. Jag skulle vara tacksam för mitt läshuvud. Jag skulle göra något med min begåvning. Det var jag skyldig den som givit mig gåvan (Livet? Gud? Mamma och pappa?). Så jag har burit omkring på dåligt samvete för att jag har fått ett läshuvud samtidigt som jag varit rädd för att verka dum.

Vilken lättnad det var när jag insåg att jag gjort mig förtjänt av mina framgångar. Att de är resultatet av enormt hårt slit. Att en femma i svenska krävde nio år av träning, envishet och “jävlar anamma”. Att alla böcker jag läst, alla kurser och utbildningar jag gått är min prestation. Att mina egna böcker är en underbar bekräftelse på att jag inte gav upp.

Jag har inte glidit fram på en räkmacka. Jag har inte sett röken av någon räkmacka över huvud taget! Jag fick kämpa för allt.

Så det är slut med dåligt samvete, mindervärdighetskomplex och avundsjuka på dem som har “talang” eller “gåvor”. Nu kan jag verkligen glädjas åt andras framgång. Och min egen.

Ge inte upp. Kämpa för det som är viktigt. Ta åt dig äran när det går bra. Och ge andra uppskattning för deras hårda arbete.

Inget är gratis. Och på något konstigt sätt är det skönt, för då blir det också mer rättvist. Alla kan. Om de vill tillräckligt mycket.

Oj, vilket långt inlägg det blev. Men det kändes viktigt.
Ta hand om er och var tacksamma för att ni är just ni <3

 

Recommended Posts

No comment yet, add your voice below!


Add a Comment