Publicerad Lämna en kommentar

Vändpunkter och självsabotage, del 1

Photo on VisualHunt

Vad är det som gör att man får nog – att man bryter upp från något tryggt eller radikalt ändrar sina mönster? Är det den berömda droppen som får bägaren att rinna över, eller är det en hink vatten som tippar på en gång? För mig brukar det oftast vara en utmattningsgrej. Många mindre grejer blir till slut för mycket. Men det kan ta väldigt lång tid. Jag brukar se det som att vänta på ett tåg. Tågen kommer och tågen går. Jag tvekar. Och väntar. Men för varje grej kommer jag närmare att kliva på förändringståget. Ibland kan jag vara avundsjuk på dem som hoppar på sina tåg tidigare. Men å andra sidan måste man acceptera sig som man är. Jag behöver tydligen mycket tid och eftertanke innan jag får nog.

Jag tror att första steget till sann förändring är när man på allvar ifrågasätter sitt beslut/sin relation/sitt mönster. Många gånger har jag upplevt motstånd och utmaningar men ändå inte tvivlat på det jag gör. Rätt eller fel, men jag har liksom bara tuffat på utan eftertanke. Men plötsligt dyker det upp en ovälkommen tanke: “Vill jag verkligen fortsätta med det här?” Om svaret blir: “Jag vet faktiskt inte…” så kan det vara läge att börja fundera på allvar.

De tuffaste valen, enligt mig, handlar om relationer. Om man närmar sig en vändpunkt i en relation vet man att det kommer innebära känslomässiga och sociala konsekvenser. Ju närmare relation, desto större påverkan. Så man “står ut”. Både för sin egen skull – och andras. Men hur länge ska man stå ut? Tills man är en grå skugga av sig själv? Tills alla andras behov är mycket viktigare än mina egna? Tills jag går under?

Jag har levt i en sådan relation. Det tog många, många år innan jag bröt upp. Det var inte lätt. Men ack så rätt. Den resan var så genomgående och viktig för mig att jag skrev en bok om den: “Cool och enastående”. Läs gärna den om du vill ha inspiration till förändring.

Andra saker som kan gnaga länge innan man tar tag i dem är arbete, träning, kost, hälsa, ekonomi, personlig utveckling… Listan är lång. Men processen är ofta likadan. För mig i alla fall. Jag vet att något behöver förändras. Men jag väntar lite till. Så kommer en jobbig situation. Till exempel att byxorna blir för små. Det är dags att ta tag i bilringarna på allvar. Eller? Är det verkligen så farligt? Man kan ju köpa nya byxor? Så väntar man lite till. Tills nästa par byxor är för små. Då bestämmer man sig. “Nu ska det minsann bli andra bullar! Åh, bullar!? Det som är så gott. Jag börjar på måndag. Den här helgen ska jag frossa för sista gången. Då ska jag verkligen unna mig. Sedan ska jag bli oerhört nyttig.” Och så bakar man en enorm sats med underbara bullar. När måndagen kommer finns det en bullpåse kvar i frysen. Kanske lika bra att börja nästa måndag istället? Och så där håller man på. Tills något gör att man helt enkelt får nog.

Vad får oss att få nog? Var går min gräns? Hur mycket står jag ut med i onödan? Är det verkligen okej att sätta sina egna behov först, även om det får jobbiga konsekvenser för andra? Och varför, varför gör jag ibland val som skadar mig själv fast jag vet mycket bättre? Det är till och med så att jag ibland, nästan utstuderat, ser till att misslyckas med något som går väldigt bra.

Imorgon berättar jag mer om mitt senaste självsabotage, välkomna att läsa mer då 🙂

Stolt över mina romaner 🙂
Finns i nätbokhandeln – eller så kan man köpa dem direkt av mig.
E-post regine.grundel@hotmail.se.
Lämna ett svar