Publicerad 4 kommentarer

Vändpunkter och självsabotage, del 2

balans

Som jag skrev i förra delen så kan det vara en lång resa till en vändpunkt. Särskilt om en ny väg innebär stora konsekvenser eller uppoffringar. Det kräver mycket mod att förändra saker. Innan man når brytpunkten har nog tanken: “man vet vad man har men inte vad man får” korsat medvetandet många gånger. Men de flesta av oss har en gräns när måttet är rågat. Det kan vara en till synes liten grej som orsakar en stor förändring. En klantig kommentar, en bortglömd tid, en trasig kaffekopp, ett fotografi… Men bakom den lilla grejen kan det dölja sig år av svalda känslor, anpassning och våld på sina egna behov. Eller något annat som fått oss att “stå ut”.

Så vad händer sedan? När vi fått nog? Nu tänker jag bli lite personlig och berätta om min senaste vändpunkt och hur jag sedan lyckades smula sönder framgången…

Sanningens ögonblick. Hua!

Hösten 2017 nådde jag en vändpunkt. Efter flera års försummande av min hälsa bestämde jag mig för att “börja ett nytt liv”. Läget var kritiskt. Kroppen skrek att den inte mådde bra. Jag sov dåligt, var ständigt trött, kroppen värkte och inget var roligt. Jag som brukar ha massor med idéer och nya kreativa projekt på gång var helt blank och tom. Även det faktum att jag närmar mig 50-årsstrecket med stormsteg kändes skrämmande. Det var hög tid att ta hand om sig om man vill bli en frisk pensionär. Trots detta drog jag på förändringen. Tills en dag när den sista droppen kom. En bild från sommaren. Oj. Inte kul. Magar och hakor överallt!

Så min vändpunkt var något så banalt som ett kort. Kanske någon mer varit med om det? Hur som helst så vände jag på onyttighetsskutan och började äta saker som min kropp mår bra av. Och magarna och hakorna försvann allt mer. Jag sov bra. Kreativitet och idéer kom tillbaka. Kroppen var fylld med energi. Och jag skämdes inte längre för min stora kroppshydda. För första gången på länge kände jag mig pigg, frisk och fin. Allt var jättebra. Ett tag.

Så började jag slappna av. Släppa ner garden. Det smög sig på. Nej förresten. Det stämmer inte. Jag valde att låta det smyga sig på. Väl medveten om att Sockermonstret alltid utnyttjar minsta tveksamhet. I åtta månader valde jag hälsan först. Det var lätt. Jag var inte ens sugen. Så kom midsommar 2018. Jag bakade en glutenfri tårta till pappa. Den såg helt underbar ut. Och jag visste – visste – redan innan att det här med att baka är rysk roulette för mig. Men jag var segerviss. “Nu när jag mår så bra kommer jag aldrig att tappa kontrollen igen. Och förresten så skadar väl inte en liten tårtbit? Jag måste väl få känna hur den smakar? Så att jag vet att den håller måttet? Sedan låter jag bli allt socker igen.” Jag åt en rejäl tårtbit. Men lyckades återvända till nyttigheterna igen. Ett tag. Fast nu hade jag fått bevis på att jag klarade av att äta “någon gång ibland”. Sääääkert!

Mönstret som börjar växa fram är ett utmärkt exempel på självsabotage. För jag fortsatte baka till höger och vänster. Och smaka. Men hade saker och ting under ganska bra kontroll fram till oktober. Jag minns ett särskilt tillfälle vid vårt köksbord, jag satt där med en stor portion nybakad paj framför mig. Nästan förtvivlat tittade jag på den och kände kampen inom mig. Äta eller låta bli? Min underbara sambo frågade: “Är det inte synd att ge upp nu när du kommit så långt?” Det var som om jag stod vid en vändpunkt igen, men den här gången handlade det inte om utveckling och förbättring. Jag valde mellan att fortsätta må bra eller äta mig sjuk. Jag valde att äta mig sjuk. Hur sjukt är inte det? Trots att jag visste bättre.

Några månader senare har de flesta magarna kommit tillbaka, jag sover dåligt, har låg energi och känner mig allmänt grå. Varför? Vad är det som gör att vi förstör för oss själva? I mitt fall visste jag ju precis var det skulle sluta om jag släppte sockerkontrollen. Så varför?

Kanske är det så att det är lite farligt att må för bra? Det ställer andra krav på mig. Det finns liksom inga ursäkter att inte leva fullt ut. När man är plufsig, trött och grå kan man alltid skylla på det när Livet känns ofullbordat. “Om jag bara var pigg, smal, rik så skulle jag bli lycklig och göra allt jag drömmer om.” Sääääkert! Vi kommer aldrig undan oss själva. Om jag inte vågar leva fullt ut nu så kommer jag inte våga göra det om jag går ner 10 kg heller. Det är bara ett sätt att fly undan mitt eget ansvar – att jag, och jag ensam är den som styr mitt liv. Vill jag sabotera för mig själv för att slippa möta det nya och utmana mina rädslor så är det helt okej. Men skyll inte på något/någon annan om ditt liv inte är det du vill att det ska vara. Fortsätta drömma, men sluta döma. Du äger makten att förändra – eller låta bli.

Förresten? Jag återtog makten över hälsan och maten på nyårsdagen. Det spelar ingen roll vad jag väger, men det spelar roll hur jag mår. Jag väljer att må bra. Jag vill ju LEVA! Även om det känns lite läskigt. 😉

Så – om du också använder självsabotage som en flykt undan det som skulle kunna göra dig fri, stark och levande, rannsaka dina motiv och ta nya tag. Vi är alla värda att se sanningen om oss själva. Sluta blunda och gör aktiva val. Även om du väljer att fortsätta som innan så innebär det att DU valt det. Offertänkande gör att man ger bort sin makt till andra, vilket kan vara bekvämt. Då slipper man ju ansvar? Men kraften ligger just i att ta ansvar. För sitt eget liv och sina egna val. När man gör det är man sannerligen vid en vändpunkt.

Låt oss vara modiga!

Regine
Foto: Yvonne Adamson

4 reaktioner på “Vändpunkter och självsabotage, del 2

  1. Hallå😊
    Jag känner igen mig i detta, för mig en ständig kamp med vikt!
    Bantning fastande mm!
    Vikt och själkänsla går hand i hand ha ha😁😁
    Vem bestämmer kroppens miljarder individer eller JAG😊
    Att vara sugen på kvällen en farlig väg! Att ge efter där när ”suget” gallskriker och kylskåpet är allt för nära! Inget kodlås😊
    Kanske en timer hi hi som låser 18.00!
    Nåväl du beskriver din kamp så målande!’
    Tack för att du delar! Oj kylskåpet lockar det är ju lördag! Då skall det vara tillåtet att frossa eller hur😛😛
    Trevlig helg👍
    Kram Kennet😛😛😊😁

  2. Ja, vi är nog ganska många som kämpar med hälsa och vikt. Bra att vi kan stötta varandra i kampen mot kylskåp och Sockermonster 😉 Det bästa sättet för mig är att vara ordentligt mätt på riktig mat, då försvinner det eviga suget. Därför funkar LCHF väldigt bra för mig. Bara jag låter bli att baka…
    Önskar dig en härlig helg med nya friska tag i kylskåpskampen 😀
    Kram Regine

  3. Underbart härliga texter Regine, som om du skrev om mig…Tack

    1. Tack snälla, så glad att du tycker om det jag skrev 🙂

Lämna ett svar