Publicerad Lämna en kommentar

Veckans vägledning? Eller nåt…

Veckans vägledning började väl mest som ett experiment. Jag ville testa att ha lite mer struktur på min önskan att dela med mig av insikter och tankar. Efter snart ett år är det dags att utvärdera. Under året har jag testat lite olika former. Det skrivna orden är alltid basen men det var väldigt roligt att testa vägledningen i videoformat också. De senaste veckorna har jag strukturerat upp ordentligt med fyra basfrågor. Men frågan är om jag har hamnat rätt?

Ibland drabbas man av tvivel. Det är ju en del av att vara människa. Man kan låta tvivlet gräva ett stort hål i självkänslan. Eller så använder man det till att förstå sina motiv och rädslor bättre. Tvivlet kan vara en signal från magkänslan att man är inne på fel spår. Eller så visar det något vi vill smita ifrån. Något vi vill slippa titta på, inse eller acceptera. Vi har alltid ett val. Vi kan gömma huvudet i sanden eller titta på våra monster.

Mitt monster har varit med mig en stor del av livet. Det handlar om att våga ta plats och lita på att man har något att erbjuda världen. Jag har lagt mitt värde i andras bekräftelse och reaktion på det jag gör. Först andras åsikt. Sedan min egen. Om jag har haft någon egen. Det är svårt att värdera sig själv och det man gör. Och ovant. Därför tar jag gärna genvägen via andras åsikter. Som om deras tankar är viktigare än mina egna.

Bekräftelsejakt är ett bedrägligt gift. Det slingrar sig in i tankarna utan att man märker det. Men effekterna märks. Plötsligt är man mer upptagen med att söka bevis på andras gillande än att faktiskt uppleva det som händer här och nu. Ett exempel är när man upplever en underbar stund i livet – en vacker solnedgång, en härlig konsert eller ett underbart möte med en god vän – och det första man tänker på är att ta en bild och dela det på Facebook så att andra kan reagera på det fantastiska man upplever. Det är naturligtvis underbart att dela våra upplevelser med andra, jag menar inte att vi ska sluta med det. Men om det börjar ta över för mycket kan det faktiskt hindra oss från att vara i stunden. Man kanske hamnar med näsan i telefonen mitt i en underbar upplevelse. Och då missar man ögonblicket. Livet. Mötet med det stora mysteriet.

Ett annat exempel är när man (jag) presterar/skapar något och genast vill få feedback från andra. Om någon då ger negativ kritik tycker jag genast att det jag gjort är dåligt, fel. Det spelar ingen roll om tio personer tycker det är bra – det är  ändå den där negativa rösten som stannar kvar i sinnet. Och det behöver inte ens vara uttalad negativ kritik. Jag skapar ibland egen kritik utifrån vad jag tror att andra tänker. Det kan vara en min, eller en tveksamhet i rösten eller något annat som triggar självtvivlet. Och mitt i allt det här glömmer jag fullständigt bort att göra mig en egen åsikt om det jag gjort.

Vad tycker jag själv om det jag gör?

Inte baserat på andras åsikter.

Inte baserat på hur många gilla-markeringar jag får på Facebook.

Vad tycker JAG?

Den frågan vill jag lämna med er kära läsare den här veckan. För jag tror inte jag är ensam om det här.

Jag vill också tacka alla er som troget läst mina vecko-vägledningar under året. Nu kommer jag släppa mina blogginlägg fria. Det kommer dyka upp nya inlägg när jag känner behov av att dela något med er. Men veckans vägledning har gjort sitt för nu. Det har blivit för mycket struktur och för lite spontanitet. Och när något känns klart är det viktigt att våga gå vidare. Nu ska jag lägga fokus och energi på att göra saker inifrån och ut istället för att börja i fel ände och anpassa allt efter andras önskemål och åsikter.

Låtom oss stråla i vår egen kraft. Vad andra tycker om det vi är och det vi gör är faktiskt inte vårt problem 😀

Ta hand om er – så hörs vi när vi hörs <3 <3 <3

Foto: Yvonne Adamson

 

Lämna ett svar